Fiske efter Lax och Öring  är förbjudet.  Från  15/9 - 1/1.

 


 

Småfläckig Rödhaj

Småfläckig Rödhaj. Den småfläckiga rödhajen är en liten haj med ryggfenorna placerade mycket långt bak. Färgen på ovansidan är rödaktig till ljusbrun med flera små, mörka fläckar.Den kan även ha mer spridda, vita fläckar samt otydliga, mörka, sadelformade markeringar över ryggen. Arten kan bli upp till 100 cm lång, i Medelhavet upp till 60 cm.

Knagg Rocka

Knaggrocka (Raja clavata) är den vanligaste rockan i Europas hav. Den hittas bland annat på Västkustens grundare bottnar i Sverige.Denna broskfisk känns igen på sin gulaktiga färg med ljusa fläckar omgivna av mörka ringar. Nosen är rät eller trubbvinklig (till skillnad från klorocka), och på ovansidan har den stora taggar. Undersidan är sträv.Liksom andra broskfiskar har den munnen på undersidan (där även gälarna sitter) och ett skelett uppbyggt av brosk.

 

Slätrocka

Slätrockan (Dipturus batis) är en broskfisk som tillhör familjen egentliga rockor och lever i östra Atlanten. Den är den största europeiska rockan. Slätrockan lever i östra Atlanten från Island och norra Norge över Brittiska öarna, längs östra Atlantkusten via västra Medelhavet (tidigare även Svarta havet) till norra Marocko (tidigare till södra Sydafrika). Den fanns tidigare i Sverige, där den också fortplantade sig, men betraktas numera som nationellt utdöd ("RE").

Skärkniv

Skärkniv (Pelecus cultratus) är en art i familjen karpfiskar. Den är vanligen cirka 40 cm lång, men kan bli så mycket som 60 cm. Den har en grågrön rygg och silvriga sidor. Den förekommer i bräckt och sötvatten. Skärkniven är stimlevande och håller sig nära ytan. Dess föda är småfisk, mindre kräftdjur och insektslarver. Skärkniven leker i i floder under maj-juni, men lämnar efter leken snabbt floden. Äggen flyter och kläcks efter cirka 4 dagar.

Staksill

Staksillen har en maxlängd på 60 centimeter och vikt på 1,5 kilogram. Kroppen är silvervit, med 6 till 10 mörka, ofta svagt markerade fläckar längs varje sida.Staksillen påminner mycket om majfisken, med vilken den kan hybridisera.

Majfisk

Majfisk. En av de största sillfiskarna med en maxlängd på 60 centimeter och vikt på 2,7 kilogram (Curry-Lindahl anger 3,5 kilogram som största vikt). Silvervit, med 1 till 6 mörka fläckar längs varje sida. Majfisken liknar mycket staksillen med vilken den kan hybridicera.

Blåfenad Tonfisk

Tonfisken eller blåfenad tonfisk (Thunnus thynnus) är den typiska och mest bekanta arten i tonfisksläktet. Arten lever både i östra och västra Atlanten och i Nordsjön går den ända upp till Lofoten vid norska kusten. Den återfinns även i Medelhavet och Svarta havet. Tonfisken är inte ursprungligen en stillahavsfisk, men odlas numera utanför Japans kust. Den odlade tonfisken fångas vild innan den blivit vuxen och växer sedan till sig i fångenskap. Man har ännu inte fått ekonomisk hållbarhet i odling från rom så som laxodling går till. Den blåfenade tonfisken är akut utrotningshotad.Tonfisken har i svenska vatten anträffats ända ner i södra Öresund och södra Östersjön. Tonfisken var vanlig längs svenska västkusten på 1940-50-talet och besökte på 1960-talet fortfarande Skagerrak och Kattegatt regelbundet under juli-september men har under senare år inte påträffats i svenska vatten.

Sillhaj

Håbrand (Lamna nasus), även sillhaj, (engelskt namn Porbeagle) är en art i underklassen hajar. Namnet sillhaj syftar på artens föda som företrädesvis består av sill och besläktade fiskarter.Artens huvudsakliga utbredningsområde är norra Atlanten. Den förekommer även i Nordsjön, Medelhavet och ibland till och med i Östersjön. På södra jordklotet förekommer arten till exempel söder om Australien, vid Chiles kustlinje och i subantarktiska regioner (se karta).På grund av överfiskning under 1970-talet i norra Atlanten gick artens bestånd dramatiskt tillbaka. Först 2001 iakttogs en stabilisering av populationen. IUCN listar hela arten som sårbar (i nordöstra Atlanten och Medelhavet "akut hotad", i nordvästra Atlanten "starkt hotad"). I Washingtonkonventionen finns håbrand med i appendix

Brugd

Brugden (Cetorhinus maximus) är en hajart som räknas som den näst största fiskarten efter valhajen. Det är den enda arten i familjen Cetorhinidae.Brugden är brungrå till mörkgrå och har 5 väldiga gälspringor som nästan möts undertill. Kroppslängden är normalt upp till 10 meter, ibland närmare 12–13 meter. (Curry-Lindahl uppger 15 meter som maximal kroppslängd.) Vikten hos ett 6,5 meter långt exemplar är runt 840 kg, hos ett 10-metersexemplar närmare 4 ton. Den har flera rader med mycket små tänder, bara några millimeter långa.

Ål

Europeisk ål (Anguilla anguilla), är en långsträckt fisk med säreget fortplantningsbeteende och uppskattat kött. Ålen är upptagen på Rödlistan som Akut hotad(CR) på grund av en dramatisk minskning av beståndet. Enligt vissa uppskattningar är beståndet nere på 1 % av det på 1970-talet.Ålen är vuxen omkring 1,3 meter lång, med slangliknande, cylindrisk och slingrande ormlik kropp. Huden är gråbrun, ljusare på buksidan, och utsöndrar rikt slem. Ryggfenan, som sträcker sig längs 2/3 av kroppslängden, är sammanvuxen med stjärtfenan och den likaledes långsträckta analfenan. Kroppsvikt omkring 2,5-3 kg. Svenska sportfiskerekordet, 3,725 kg.

Mal (Silurus glanis)

Mal är en hotad fiskart som endast finns i ett fåtal vattendrag i Sverige. Bland annat finns den i Båven i Södermanland.

Den europeiska malen är en av de största sötvattensfiskarna i världen. Det största svenska exemplaret, som fångades i sjön Båven år 1870, var 3,6 m långt och vägde uppskattningsvis 180 kg.

Malen har en långsträckt kropp med slät hud. Utmärkande är det platta huvudet med två långa skäggtömmar på överkäken och fyra korta på underkäken. Utseendemässigt påminner malen om laken. Malen växer långsamt i Sverige på grund av det relativt kalla klimatet. En mal som är mellan 1,5 -2 m lång kan vara 40 år eller mer.

Malen är en värmeälskande art som lever i större floder och angränsande vatten såsom gamla flodarmar och översilningsområden. Sjöar som ligger i anslutning till det rinnande vattnet utgör ofta viktiga uppväxtområden. Unga malar håller ihop i grupper, medan större individer lever enskilt och håller revir. Buskar med grenar och rötter som hänger ut över vattnet tros utgöra viktiga ståndplatser speciellt för mindre malar (<1 kg). Andra viktiga uppehållsplatser är håligheter som bildats längs med vattendragens erosionssidor samt bland block och sten ute i huvudfåran. Karpfiskar såsom mört och björkna är viktig föda för malen. Även grodor står högt på menyn. Malen är nattaktiv och står då ofta bakom en stock eller ett stenblock eller bland rötter och väntar på sitt byte.

Malen uppsöker lekplatserna när vattentemperaturen är 17–18°C. Leken sker sedan vid 22–24 °C. Leklokalerna är ofta grunda, väl uppvärmda platser med riklig växlighet. Innan leken förbereder hanen ett bo. Rommen fäster på tunna rottrådar. Efter 2,5–3 dagar kläcks rommen. Klimatet i Sverige gör att lyckad reproduktion med yngelöverlevnad inte sker varje år, utan endast år med varma somrar.